Dag 1
Hejsan!
Nu har jag äntligen landat i Peking. Jösses vilken stor flygplats. Jag visste att den var stor, men inte SÅ STOR. Jag har redan varit med om lite roliga och spännade saker så jag tar hela historien från början.
Familjen och Jonathan följde med mig till Arlanda igår för att säga hejdå. Där mötte vi upp Emma. Jag vinkade hejdå till min kära familj och älskade Jonathan och chekade in. Jag klarade det utan tårar, men det var inte a peace of cake för det. Ioförsig grät jag lite påväg till Arlanda när jag kom på att jag glömt pussa på min katter.
Jag och Emma kom inte längre än 10 meter efter handbagage-incheckninen innan vi slog ihop med en Engelskman. Han var ortoooligt pratglad och ville veta allt om vår kommande vistelse i Peking. Vi pratde i ungeför 15 min, sedan slutade det med att vi bytte mailadresser för att vi skulle kunna skicka bilder till honom på Peking. Kul...eller? Det var iaf bra att vi fick komma igång med engelskaspråket.
Jag trodde att det var lag på att all flygplansmat måste vara äcklig. Jag hade fel. Vi fick en jättegod kycklinggryta med ris, på kinesikt vis såklart. Mums!
När vi landade på flyplatsen åkte vi flera minuter i planet för att komma till vår gate, sedan gick vi flera hundra meter för passkontroll och tillslut åkte vi tåg för att hämta vårt bagage. När vi skulle ta oss ut därifrån för att leta reda på vår chaufför, "Mr. Han", passerade vi massor med människor som viftade med skyltar. Vi hittade våran Sandviksskylt direkt, efter att ha gått ut genom fel utgång och sedan in tillbaka igen, såklart. Hehe! När vi fick syn på Mr. Han gick vi fram till honom för att presentera oss som man brukar göra. Men det tyckte inte han, alltså Mr Han:p (Dålig vits som ändå måste nämnas). Han röck bara tag i mitt bagage, antingen för att jag såg klen ut eller för att jag faktiskt hade en tung väska, och gick mot sin bil. Han skjutsade oss till hotellet, vilket var en resa på 20 min, utan att säga ett ljud. Men det gjorde inte så mycket. Jag ville ändå inte prata. Jag ville bara titta på alla hus, bilar, människor och allt annat som rörde sig och stod stilla!
Nu sitter jag på hotellrummet och ska snart packa upp väskan. Jag ska försöka sova lite också innan middagen ikväll med fabrikschefen och hans fru. I mitt förra inlägg skrev jag att det var 7,5 timmars förskjutning framåt. Det var en lögn, det är bara 7 timmar. Ha det fint!
/J
Nu har jag äntligen landat i Peking. Jösses vilken stor flygplats. Jag visste att den var stor, men inte SÅ STOR. Jag har redan varit med om lite roliga och spännade saker så jag tar hela historien från början.
Familjen och Jonathan följde med mig till Arlanda igår för att säga hejdå. Där mötte vi upp Emma. Jag vinkade hejdå till min kära familj och älskade Jonathan och chekade in. Jag klarade det utan tårar, men det var inte a peace of cake för det. Ioförsig grät jag lite påväg till Arlanda när jag kom på att jag glömt pussa på min katter.
Jag och Emma kom inte längre än 10 meter efter handbagage-incheckninen innan vi slog ihop med en Engelskman. Han var ortoooligt pratglad och ville veta allt om vår kommande vistelse i Peking. Vi pratde i ungeför 15 min, sedan slutade det med att vi bytte mailadresser för att vi skulle kunna skicka bilder till honom på Peking. Kul...eller? Det var iaf bra att vi fick komma igång med engelskaspråket.
Jag trodde att det var lag på att all flygplansmat måste vara äcklig. Jag hade fel. Vi fick en jättegod kycklinggryta med ris, på kinesikt vis såklart. Mums!
När vi landade på flyplatsen åkte vi flera minuter i planet för att komma till vår gate, sedan gick vi flera hundra meter för passkontroll och tillslut åkte vi tåg för att hämta vårt bagage. När vi skulle ta oss ut därifrån för att leta reda på vår chaufför, "Mr. Han", passerade vi massor med människor som viftade med skyltar. Vi hittade våran Sandviksskylt direkt, efter att ha gått ut genom fel utgång och sedan in tillbaka igen, såklart. Hehe! När vi fick syn på Mr. Han gick vi fram till honom för att presentera oss som man brukar göra. Men det tyckte inte han, alltså Mr Han:p (Dålig vits som ändå måste nämnas). Han röck bara tag i mitt bagage, antingen för att jag såg klen ut eller för att jag faktiskt hade en tung väska, och gick mot sin bil. Han skjutsade oss till hotellet, vilket var en resa på 20 min, utan att säga ett ljud. Men det gjorde inte så mycket. Jag ville ändå inte prata. Jag ville bara titta på alla hus, bilar, människor och allt annat som rörde sig och stod stilla!
Nu sitter jag på hotellrummet och ska snart packa upp väskan. Jag ska försöka sova lite också innan middagen ikväll med fabrikschefen och hans fru. I mitt förra inlägg skrev jag att det var 7,5 timmars förskjutning framåt. Det var en lögn, det är bara 7 timmar. Ha det fint!
/J
Kommentarer
Trackback
